Jag älskar kontakten med naturen, när jag känner mig ett med gräset som växer och solen som skiner mot mitt ansikte, när kroppen känns avslappnad och andetaget lätt, djupt och befriande. Jag fylls av ett rus i kroppen, mer liv och jag känner värmen, tryggheten och kärleken som bor där tillsammans med allt levande.
Jag upplever att jag möter de människor jag behöver just nu i livet, återskapar kontakt med de människor som mitt undermedvetan vet att jag behöver just nu.
Och när jag känner att livet är så mycket mer, när jag får uppleva och känna mer av mig själv, då förstår jag varför jag känner som jag gör och kan skapa acceptans i mitt liv, våga lyssna till sanningen, våga uttrycka sanningen som utmanar och lär mig mer om mig själv när jag låter mig uttrycka mig, våga be om det jag vill ha, våga ta emot med hjärtat, våga ge, våga ACCEPTERA.
När jag stannar upp och är helt närvarande i det som är nu. BARA är mig själv, känner, uttrycker och älskar med livet i ALLT, känner tacksamhet för det som varit, är nu och allt det som kommer att berika livet.
Då blir jag också påmind om möjligheterna, kraften vi alla bär inom oss.
Alla människor är unika och vi har så mycket att lära av varandra genom att vara autentiska, våga vara kraftfulla och våga tro på det vi vill.
Jag har lagt märke till hur jag vill dölja det jag är rädd för att andra ska döma mig i, det som är viktigt för mig och är mest sårbart. Men när jag släpper taget om rädslan och känner inåt och låter kärleken styra, då är jag fri att bara vara och jag kan berika mig med det som får mig att växa och fyllas med livskraft.